Som besökare tar du på dig ett par hörlurar och förstår av ljudet att döma att du befinner dig i ett rum med människor. Din inre viskande röst leder dig fram till en stol. Du tar plats. Någon hostar till höger om dig, andra småpratar och längre bort prasslas det med papper. Du är en åhörare bland flera i en rättssal, där din inre röst kommenterar processen. Målet visar sig snart vara unikt och utspelas i ett samhälle där alla vet allt om alla, men ingen vet något om den åtalade. Vartefter verket fortskrider, uppstår flera frågeställningar som omkullkastar din tilltro till vad som egentligen sker och vem du är som besökare.
I DDR (Östtyskland 1949-1990) var brottsligheten låg till priset av en massiv kontrollapparat.
I vår digitaliserade nutid där allt vi är och gör bildar ettor och nollor, är det lockande för såväl lagstiftande politiker som allmänheten i stort, att synliggöra allas vår information i allt större utsträckning. Politiker såväl som polisiära som militära myndigheter, pekar gärna på grov brottslighet och extrema hotbilder som en anledning till genomlysning av allt privatliv. Som paradargument används som oftast: "den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja. När allmänhet som media kräver en total demokratisk insyn i tidigare dolda processer för att komma till rätta med utbredd korruption och fiffel med skattepengar används samma argument. Men i en tid där allt fler beslut motiveras i en anda fylld av ekonomisk rationalism, tidsoptimering och skrämselpropaganda, är det möjligt att vi får se ett stundande skifte i argumentationsteknik mot ett mer samhällsekonomiskt incitament.
I ett samhälle där allt vi gör genererar information som cirkuelrar fritt, så är behovet av försäkringskassa och skatteverk eliminerat, då allt läses automatiskt av programvara. Borta är långdragna asylbesked och skatteutredningar samt beslut kring sjuk- som föräldrapenning. Inga butikskassörer existerar och viktigast av allt är att brottsligheten är begränsad till ett minimum.
Även biblioteket, vår i särklass mest omtyckta institution, genomgår en total omvandling. Sannolikt kan den bli en mötesplats som inkluderar flera av samhällets övriga tidigare instanser. Mötesplatsen samlar samhällets producerade och ackumulerade information och de tidigare bibliotekarierna fungerar i detta som vägledare. I Mötesplatsens mitt uppförs publika evenemang som sker i realtid. Där hålls konstutställningar eller föreläsningar och ibland fungerar Ljusgården som rättssal för de få brott som begås. Den rättegång som iscensätts i mitt verk är unik, då den som prövas för brott är någon som saknar några som helst data – en totalt okänd. Någon som hamnat mitt i mellan det digitala draperiets etta och nolla. Fallet utgör en teoretisk omöjlighet och frågan alla ställer sig är huruvida det kan betraktas som ett brott att inte öppna upp sig själv för det övriga samhället.
[ Installation, ljud - 10 min ]
Medverkande:
Urban Westman, Annika Höglund, Erika Chotai, Chatarina Carlén
